Brev till makthavare

Brev till makthavare för hästavel och trav i Sverige

 En snabb tillbakablick i russets historia

Russet - den naturlige travaren

 

Ponnytrav uppfattas av många som en modern aktivitet för ungdomar, men trav med russ har en betydligt längre tradition inom Svensk Travsport. Hoppar vi tillbaka i tiden till mitten- slutet på 1940-talet, ser vi att travtävlingarna på Gotland oftast innehöll tre till fyra russlöpningar, och de utgjorde många gånger mer än hälften av travloppen en tävlingsdag. Prispengarna i russlopppen var då nästan lika stora som i loppen för varm- och kallblodstravarna. Ett förstapris i russlopp var oftast 100 kr. Det skall jämföras med att en industriarbetare då hade en genomsnittlig timlön som var under 2 kr i timmen. Med andra ord skulle det motsvara  6-8000 kr i dagens penningvärde som förstapris i russloppen. Tider på hur fort hästarna gick i loppen har tyvärr varit svårare att få fram, men prissummorna som russen sprungit in, var många gånger lika höga som för de gotländska varmbloden. Det var bantränade varmblod från fastlandet, som hade högre prissummor.

Russhingsten Dollfuss 82, född 1936. Bilden troligen tagen på en utställning på fastlandet. Foto från russtambok I.

Under denna tid hade vi ca 10 verksamma russhingstar i aveln på Gotland. På fastlandet var det i stort sett bara djurparker som Skansen i Stockholm och Slottsskogen i Göteborg, som hade russhingstar i avel. Av russhingstarna på Gotland var det många, som tävlade på travet. Bocack 75, Dolle 78, Botajr 80, Kurre 83 och Nils Dacke 94 var några av hingstarna som finns upptagna i de travprogram jag hittat från den tiden.

Fortsätter vi framåt till 1950-talet, ser vi att på Visbytravet var det inte ovanligt, att en tävlingsdag innehöll tre russlopp, och långt in 1970-talet var det många gånger två russlopp en tävlingsdag. Dessa russlopp var ingen utfyllnad mellan travloppen utan reguljära travlopp med totalisator. Vi kan utan vidare anta, att travsporten på Gotland inte skulle ha överlevt eller ens funnits utan russet. Vi får dock beklaga, att det verkar som att både travsport och avelsorganisation glömt vilken betydelse russet haft för våra tidigare generationer.

Gotlandsrusset är en liten häst och har därigenom sina naturliga begränsningar. När det gäller tungt arbete har det haft egenskaper, som kompenserat bristen på storlek. Att tro att russet förr var en fullvärdig dragare i jordbruket är inte realistiskt, utan det utkonkurrerades av tyngre hästar, som införlivades i det gotländska jordbruket. Däremot finns många berättelser om russet framför vagn som utmärkt fortskaffningsmedel, när man snabbt skulle ta sig fram. Dessa historier om vad russet klarat av på vägarna, är ur travsportsynpunkt mycket intressanta, eftersom de i mycket liknar beskrivningarna av de tidigaste travarna i USA. Kallblodstravaren, eller som den tidigare benämnts nordsvenska travaren, var en mer kraftfull häst, som gjorde stor nytta i skogsbruket, och där behövde den inte trava fort. Att kallbloden har blivit kvar inom travet, kan vi tacka alla entusiaster för. De har ivrat för sina hästar och den större geografiska spridningen på fastlandet har även spelat stor roll..

Det är beklagligt ur travsynpunkt, att russets historia som snabb vagnshäst fått en så blygsam uppmärksamhet jämfört med kallblodstravaren.

I stambok för russ utgiven 1943 kan vi läsa:

Helst rör sig russet i skritt eller trav, galopperar gör det ej så gärna. Alla rörelser äro mjuka, lösa och smidiga och tager sig mycket bra fram i terrängen. Travförmågan är god och före motorismens tidevarv var russet den tidens bil. Otaliga äro de berättelser, som finnas om russets snabbhet och uthållighet och även om en del utbroderingar ( överdrifter ), förekomma, så finns många bevisligen riktiga uppgifter om förvånansvärda prestationer.  Den först omtalade nämndemannen O.R. Pettersson, Liffride,  Stånga hade sålunda på 1880 talet ett gammalt russto, som tidvis gick den 10 mil långa vägen Stånga-Visby-Stånga fem gånger i veckan. Hon gick även kappkörning på lång distans mot länsman Enemans i Alva från Norge importerade hingst Letfod utan att förlora och en gång körde ägaren kapp med tåget mellan Visby och Etelhem (ca 4 mil) och kom samtidigt med detta in på Etelhems station. Om också den tidens järnvägståg ej utmärkte sig för expressfart så var det säkerligen en ej föraktlig prestation. Vanligt var att begära att russen på de allt annat än goda vägarna skulle gå 5-6 mil på lika många timmar.

Om syssloman Elfners russhingst Olle berättas, att den utan svårighet travade en gammal svensk mil (10 688 meter) på 28½ minut, förspänd kärra med två personer i. ( Omräknat i kilometertid är det 2.39,0)

 

Från Gotlands Travsällskaps tävlingar, vilka nästan undantagslöst även upptagit russlöpningar med 6-10 deltagare, kan anföras kilometertiderna för de olika segrarna legat mellan 2.11 och 2.57. Den bästa officiella  tid, som nåtts var år 1919, då den svarte 128 cm höge vallacken Lilleputt travade 2260 meter på kilometertiden 2.11. Det rörde sig här inte om någon specialtränad häst på god bana utan om ett vanligt russ på gräsbana.

 

Vidare skrivs:

Snabbheten värdesättes och undan måste det gå, när det var fråga om åkkörning. Russet var den tidens bil, och när brådskande bud kom om strandningar o.d. skulle givas, togs ingen hänsyn till hästarna. De måste ofta den ena milen efter den andra gå på halvtimmen. (Det motsvarade att russen då måste trava på en kilometertid under 2.50 på dåliga landsvägar med vagn med trähjul efter sig.)

Frågan har ofta ställts om russet kommer att delas med en avdelning för travare och en avdelning för övriga. Frågan är egentligen felaktig, då vi kan konstatera att russet har förändrats från en liten snabb körhäst (den naturlige travaren) till att bli en till stora delar utställnings- och familjeponny.

 

Med tanke på denna bakgrund, som russet har som en snabb häst, när man förr skulle ta sig fram på vägarna, har vi alla ett ansvar för att bevara russets egenskaper som god travare.

Vi har under många år varit fixerade vid att förbättra russets exteriör, och mycket liten vikt har lagts vid russets förmåga att trava fort. Trots detta har vi lyckats få fram många bra travare, oftast tack vare ston, som fört travanlagen vidare.

 

Med tanke på att russet ingår i bevarandeprogram för utrotningshotade raser och får bidrag för detta, får vi hoppas att de ansvariga för aveln inför framtiden tar russets travanlag på större allvar. Att bevara en ras, innebär inte bara att sluta en stambok. Det är också att bevara egenskaperna hos en ras, som i detta fall russets snabbhet. Vidare önskar vi att travsporten inte enbart ser russet som ett sätt för ungdomar att komma in i stortravet, utan att russet har ett egenvärde som travare i Svensk Travsports kulturhistoria och även i framtiden.

 

Bengt Westergren